En factory outlet är vad det är och det var faktiskt premiär för min del. Stort var det också och med en hel del olika stilar att välja på så jag var mäkta imponerad av mig själv när jag klarade att passera gränsen tillbaka till Italien med bara några hundra mindre på kontot (och inte euro då alltså!). Men när jag ändå snackar hemfärd kan jag ju passa på att berätta vad mer som hände...för det var då det blev intressant på riktigt(?) Katrin tyckte nämligen efter några hundra meter att hon inte hade nåt annat val än att köra åt sidan och kolla vad som var fel med bilen för den både krängde och lät (vilket jag och Nina för övrigt påpekat redan i lördags men hon slog väl dövörat till). Det visade sig iaf att ena däcket var i princip helt tomt på luft. Så där stod vi då, på den lilla triangeln mellan två uppfarter till motorvägen med en Österrikiska kämpandes för att byta däck, i säkert en halvtimma eller nåt.
Å då ska ni ju inte tro att det finns massa trevliga människor som stannar för att se hur det går, inte då. På hela tiden var det en enda bil som stannade och det var ett par med en förståndshandikappad son. Nån kanske undrar vad tusan det har med saken att göra, men jag skulle bara vilja påpeka att det är fascinerande hur det är folk som själva vet hur det känns i motgång som kan offra sig för någon annans skull. Det är märkligt att det ska vara så svårt för alla andra. Och nej jag sitter inte här och predikar nåt som inte rör mig själv för jag är lika stor skitstövel som 98 % av resten av världen också är...tyvärr..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar